Dom sista veckorna i kanada var händelserika, stressiga och dom sista dagarna var roliga fast jag var ledsen ganska ofta.
Det var svårt att .lämna av Nora vi flygplatsen, även om jag inte fattade vad som egentligen skulle hända förän hon hade gått igenom tullen, min mage knöt sig och jag insåg att dagen därpå skulle det bli min tur.
När vi gått så ringde jag Eric, Brandon och Brenda och alla tre kom över till mitt hus. :) (första gången dom var där faktiskt). Vi hade film kväll.. även fast vi inte ägnade så mycket tid till filmerna.. Efter ett tag var Brenda tvungen att åka hem (hennes mamma tillåter inte henne att sova över hos folk som inte är familje vänner, tyvärr :( )
Dagen därpå gick jag upp klockan 5 på morgonen. Visst, jag skulle inte vara på flygplatsen förän.. typ 10 MEN jag behövde duscha, packa det sista, äta frukost (vilket är OMÖJLIGT när man ska flyga, är ledsen och mår illa). När jag packade mina sista saker satt jag och kollade runt i mitt rum. En sista titt lixom, gick ned och städade upp källaren och jag och Verta gjorde frukost (även fast jag inte kan äta måste ju dom andra få mat :P) Brandon och Eric hjälpte mig att bära väskorna till bilen. Konstigt nog var jag inte riktigt ledsen. Inte så att jag var överdrivet lycklig. Jag var mer nervös. Shit nu måste jag passera i USA igen och usch dom var så hårda påvägen hit, tänk om jag fastnar" och så vidare (för det hände ju påvägen TILL Kanada).
Taxi resan var helt knäpp tyst, jag vågade inte ens titta på något annat än vägen. För om jag tittade på något annat skulle jag antingen må illa (jag blir åksjuk när jag inte ätit märkte jag :P) eller så skulle jag bli ledsnare.. Det var nog den värsta taxi åkturen jag haft, FY FASEN!

Flygplatsen var SKIT! Det visade sig att jag inte fick vänta utanför efter jag har checkat in (Nora fick det). Det var för att jag flög genom USA, sög i alla fall. Vi träffade Brenda där, Brandon skrev en random låt om hur kt vi hatade check in grejen :P haha jag gjorde nån o-stämma, Brenda skämdes, Verta var orolig och Eric likaså. Jag fick iaf packa om mina väskor. Sen fick jag 4 avskeds presenter från mina pojkar <3 Det är bilder på dom där det står "your boys for life<3"  Jag blev så glad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Det var som när folket från min gamla skola hade gjort ett slags foto album med bilder och kommentarer och sånt (som Marina satt ihop TACK! <3).

Flygplatsen blev mer och mer känslosam. Det blev jobbigt. Där jag skulle checka in fick dom inte följa efter. Fast vakten var chill med det ändå. För jag behövde hjälp med väskorna *host host* . Anyways, Det blev måmnga final kramar. ropanden, men jag grät inte.. inte en bit.. tills jag inte kunde se dom längre, jag kunde inte vinka och le mot dom mer.. jag kunde inte se deras leenden och vi kunde inte forma händerna som hjärtan längre.. jag var i verkligheten igen. Jag stod och fick ge vakten mina fingeravtryck. När jag insåg vad som höll på att hände började tårarna rinna sakta, sen snabbare och sen var det som floder som strömmade ned för mina kinder. Så på min bild (som man måste ta) så står jag och störtgråter, vackert :P.
Jag går vidare, nu är det bara jag, mitt handbagage och min gitarr kvar, vi är ensamast i HELA världen (känns det som). När jag kommit till min gate (ned för en rulltrappa, ottawa airport är världens minsta :P) känns det som att alla tittar på mig, iof gör dom säkerligen det oxå, För jag kunde inte sluta gråta. Gick och köpte en vatten (tänkte på hur uttorkad jag kunde bli annars:P) Sen satte jag mig ned i ett hörn och grät. Det är inte ofta på senaste tiden som jag mått så dåligt. Jag var ledsen, yr, mådde illa och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det fanns ingen, ingen längre. (draaaamaqueeen xD) men vadå det var ju så det kändes. Flygvärdinnan var världens sötaste mot img och hon tog hand om itt handbagage (det fick inte plats där det skulle vara) och mannen som satt bredvid mig försökte små prata. Jag hade sett honom tidigare den dagen och då var han inte alls trevlig utan klagade på hur dåligt det var att flyga med det där flygbolaget och att han aldrig tänker göra det igen. Så när han försökte få mig att känna mig bättre fick mig att känna.. jag vet inte riktigt.. Men det kändes på något sätt bra. Att folk faktiskt verkar bry sig om främmlingar, även fast dom inte behöver... Efter lite småprat och mig ursäkta mig själv för att jag inte kunde sluta gråta så återgick han till sin bok och jag till mitt tittande ut genom fönstret och fortsatte gråta. Jag kände ig så hjälplös. Jag menar det var ju inte så att jag valde att åka hem. Men hur jag än gjorde så kändes det som jag övergav either one. Antingen så övergav jag mitt Sverige eller mitt Kanada. Det fanns lixom inget win win.

När jag kommer till flygplats nummer två är jag lite förvirrad. Ängslan övertar gråten och jag börjar leta efter mina väskor. När dom inte kom efter kanske 20 minuter och jag inte såg något från mitt plan runt rull bandet så började det göra ont i magen, Den här gången var det inte för att jag förtfarande inte ätit något. utan frågan som ekade i mitt huvud " Har jag tappat bort itt bagage?!" Jag kunde inte hitta någon personal som vandrade runt (som dom gjorde senast jag var på flygplatsen) men tillslut hittade jag en kvinna som berättade för mig att jag behövde inte checka ut och sen in itt bagage (jag behövde det på vägen dit). En tyngd lyftes och nu var jag tvungen att hitta någonting att sysselsätta mig med i 4 timmar.. Jag åkte lite tåg.. (haha egentligen gjorde jag det inte för att det var kul utan för att jag åkte fel några gånger.. )

När jag väl hittat rätt känner jag att det är dags för något att äta, min mage skulle klara av det nu. Jag köper en happy meal (fick inga kakor bara en fånig leksak och kassörskan var JÄTTE otrevlig). Jag letade efter ett litet bord men det fanns abra ett 4 pers bord ledigt så jag satte mig där. Precis när jag börjat hugga in på min mummsiga cheese börjare (inte mumsig :P) så kommer en mamma fram till mig och säger " ursäkta, är det ok om jag och min familj slår oss ned här med dig, det finns inga andra lediga bord och vi lovar att inte störa dig" Jag blev så glad! Trevligt folk, jag skulle inte behöva vara ensam och dom hade barn. (Barn brukar alltid spriva positiv energi). Jag satt i alla fall och pratade med den här främande familjen ända tills jag var tvungen att gå till min gate. Det var så skönt att inte sitta helt ensam och att prata om helt andra saker än om hur ledsen jag var eller varför jag var helt söndergråten. Familjen kom ursprungligen från Irland men dom hade flyttat till Texas och där höll deras två söner på att växa upp. Nu skulle som på semester i Berlin i någon vecka. Jag har ju varit i Berlin med Mamma och Bex så jag pratade lite om det och berättade vad jag tyckte bäst om där.

Vid det här laget hade jag varit uppe i över ett dygn och det började påverka min hjärna. När jag väl kommit på flyget, satt mig i mitt säte så fick jag panik. Stunden jag spände fast bältet och flyget började åka fick jag total panik. Jag visste allvarligt talat inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville ställa mig upp och skrika att dom var tvungna att vända tillbaka. Det här hände mer än en gång. Jag försökte sova men så fort jag blundade såg jag dom vinka till mig på flygplatsen. Jag kollade ut geno fönstret men det fick mig bara att inse att det inte var en dröm, jag lämnade dom på riktigt.
Ja, som du kan förstå, min flygresa var hemsk, fruktansvärt hemsk. Jag grät den största delen av flygresan.. (den var över 10 timmar)

När jag landat väntar jag på mina väskor, gråter lite till men försöker tänka positivt, misslyckas och gråter lite mer. haha CRY BABY! xP
Sen när jag väl kan se ut där folk står och väntar så ser jag bara en gul klänning komma springandes mot mig och flyga upp i min famn, det var Ally. Jag är påväg att börja gråta igen. Axel kommer, hjälper mig ed vagnen (med väskorna på) Han ger mig en av sina "jag-har-saknat-dig-så-mycket-att-jag-vill-krama-sönder-dig-kramen". Mamma gav ig en bamsekram och sen kom Moster Anna och kramade mig med (hon och hennes småttingar Elias och Terje var där). Jag blev jätte glatt överaskad! :D Ally hade gjort ett plakat med bilder på mig och skrivit mitt namn i mitten. Jag inser hur mycket jag saknat dom och börjar nästan gråta igen. Det är vid det här lagen som jag undrar om man kan gråta så man får slut på tårar. Men uppenbarligen inte. :P Vi åker hem och hemma väntar en överraskning som jag blev så sjukt glatt överraskad av! Mina kompisar sitter inne i mitt rum och väntar på mig! Så jag fick en överasknings-välkommen-hem-frukost. Jag blev jätte glad! Gladare än vad jag säkerligen visade. För jag hade inte sovit på nästan 2 dygn och var fortfarande ledsen över vad jag lämnat men jätte glad över vad jag fått tillbaka.

Det är skönt att vara hemma igen. Jag tänkte passa på att be om förlåtelse för att jag inte varit den mest positiva person dom senaste veckorna (eller hur länge jag nu varit hemma) men jag jobbar fortfarande på omställningen. Det är svårt, jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Men jag hoppas att ni orkar vara tålmodiga och står ut ett tag till. Jag gör mitt bästa, så mycket jag orkar för att jag vill kunna visa hur mycket jag tycker om er, uppskattar er och hur glad jag är att vi inte tappat kontakten fast jag var borta nästan ett helt år. Men jag kan inte än, jag måste få vara ledsen ett tag för att kunna vara glad igen. Det är så jag funkar. Men jag jobbar på det!

Nu är klockan 3, jag har GIGANTISKA påsar under ögonen så nu tänker jag sova! Det blir väl mest svammel annars ändå:) Hoppas att inlägget inte var FÖR gnälligt.

Puss Puss Sweetiepies!
xxxxx