När jag tycker att saker och ting blir lite jobbigt och spårar ur har jag lärt mig att inte ställa mig rätt upp och ner och skrika. Ibland lägger jag mig i fosterställning och vaggar fram och tillbaka medan jag håller om Bob eller Rufus. Andra gånger gömmer jag mig någonstans, blundar och tar mig till den säkraste platsen jag vet om, min barndom. Det är så jag minns den idag i alla fall. Men det är klart, man idoliserar ju allting som inte är i nuet nu mera.

Jag minns hur vi alla låg i mamma och pappas säng och låtsades sova när dom kom hem, vissa kvällar låg vi helt spända och fnittrade, andra kvällan orkade vi inte vänta så vi somnade och varken mamma eller pappa fick plats i sin egna säng, det var tider det.

Andra mysiga saker är godnatt sagor, vad hände med dom? Nu mera är det läggdags efter tv:n är avstängd. Jag kanske låter som en gammal gnällig tant. Men det är en sån skillnad mellan tv:ns sagor med fult animerade figurer och fantasin och gemenskapen som skapas på ett helt annat sätt när mamma eller pappa läser ut Unkle Tom, Lillebror och Billan eller någon annan favorit. När man läser själv är det inte alls samma sak, jag har till och med provat att läsa högt.

Ibland vill man bara åka tillbaka, om ens för en dag. Men sen så brukar mamma och pappa faktiskt läsa högt för alla oss på båtsemestrar och jag känner mig som den lilla Emma jag föredrar att vara.